mammatorn

Som förälder till en tonåring som utövat fotboll sen barnsben har man sett ett och annat dåligt beteende vid sidan av fotbollsplanen. Då talar jag inte bara om föräldrar, utan även om dåliga ledare.

Ikväll var jag på en match där en del av detta dåliga beteende åter igen visade sig. T ex en överengagerad förälder som går runt planen och dirigerar, "solklar offside, finns inget att tveka på". Nämnde person går sedan fram till ledarna och vrålar samma sak?? En tränare som fungerar som linjeman men som har fullt upp att coacha sitt lag och knappt vet åt vilket håll han skall vifta med flaggan. En domare som har en fördröjd effekt i sin pipa och gör en hel del tveksamma beslut.

På väg hem hamnade mina tankar bland incidenter jag själv stött på som idrottsförälder och bland det värsta jag hört och sett är:

-"Du får en hundring om du stämplar svartskallen"
- En ledare som med sitt lag förlorar kvartsfinalen i en lokal cup, tar med sig sitt lag, tackar inte för matchen utan vänder på "klacken" med en mycket bister uppsyn.
- En pappa som svor och uttryckte sig i fula ordalag mot domaren. Domaren avbröt matchen tills pappan försvunnit från plan.

Bland det bästa jag sett är:
- En tränare för Bagarmossens IF som efter vinst (på straffsparkar i semifinal) kommer fram till dotterns lag, berömmer dem och säger till dem, "ni var faktiskt det bästa laget, och ni skulle egentligen fått vinna matchen".

Den ledaren hade verkligen en sund inställning till idrotten och ungdomarna! Trots vinsten kunde han prata med dessa spelare och ge dem en positiv syn på matchen.

Debatten om fenomenet "elitsatsning och idrottsföräldrar" har ju pågått i flera år, och jag drog mig till minnes uttalanden som jag för länge sedan hört och funderat över från kända idrottsprofiler, bl a:


Björn Borg gav sig in i debatten och skrev följande i en kvällstidning:
"Den största faran med dagens ungdomsidrott är pappor och mammor. Jag har med egna ögon sett och hört pappor som skällt och gapat på en stackars hockeypojke på kanske åtta år. Jag har sett åttaåringar som gråtit, som skämts över pappans beteende där på läktaren. De där papporna och mammorna finns överallt."
 

Tomas Bodström har uttalat sig om hur stor påverkan idrotten och idrottens ledare har på barnen. Det positiva är den enorma samhällsnytta de ideella tränarna och ledarna utgör.


Staffan Ohlsson har uttalat sig om faktorer som påverkar ungdomars syn på fairplay inom idrotten, bl a föräldrarnas roll som förebilder, på arenan eller i TV-soffan. Men även ungdomsledarna och tränarna, en grupp som Ohlsson ansåg får för lite beröm för det enorma sociala arbete de utför. Tränarna utgör en otroligt viktig del i sättandet av de tydliga ramar och regler ungdomar trivs att befinna sig inom, menar Ohlsson. 


Enligt min mening är det bara positivt att supporta och heja fram sina ungdomar och andras. Det är positivt för spelarna och för hela matchbilden.

Det är samma sak på elitnivå, ta t ex en elitseriematch i ishockey, en positiv anda ger en skön matchbild. Lika mycket som att det är negativt när supportrar vrålar "domarjävel", buar ut spelare eller går från matchen för att laget ligger under.


Det händer något med vissa vuxna människor under match. Helt oväntat förvandlas dessa förnuftiga människor till stollar när de ser sina barn tävla. Skriker och gapar som om det vore EM, istället för en vanlig match i ungdomsserien.

Det finns en bok i ämnet:

"Vett och etikett bland idrottsföräldrar"
av Titti Werner och Annelie Wikman.